Thursday 17 June 2010

Så har det äntligen hänt!


Den 15 juni tröttnade vi på allt oväsen runt vårt hostel här i Mancora och vårt rum blev dessutom varmare för var dag som gick vilket bidrog till att vi inte kunde sova ordentligt.

Vi flyttade in i ett annat hostel med behörigt avstånd till allt oväsen. Hotellet Linger 150 meter från stranden och är byggd av bambu och palmblad.

Trädgården är lummig och det finns hängmattor i skuggan lite här och var.

Vårt rum är svalt och skönt. För första gången sedan vi kommit till Mancora upplevde vi en känsla av kyla på vår altan när brisen från havet var som starkast på kvällen.

Här finns ett välutrustat kök som ger oss möjlighet att laga egen frukost och även lunch och middag om vi känner för det.

Allt verkade frid och fröjd. Avståndet till restauranger och affärer var ca 300 meter. En sandväg med gles belysning men ändå inte totalt mörk med ett och annat hotell. Vägen är dock oftast tom och öde.

Så hände det som jag då och då brukar skoja om. Jag har upplevt mycket här i Peru. Till och med en mindre jordbävning för 1,5 år sedan. Jag brukar säga att den enda upplevelsen som jag saknar nu är att bli rånad. Allt är nu fullbordat.

I kväll vid 8 tiden lämnade vi vårt hostel till fots och halvägs till restaurangerna passerades vi av en mindre motorcykel med två ynglingar på. Dom vände och stannade framför oss och passageraren hoppade av och visade upp en pistol och sa något om pengar på spanska. Han var spenslig och inte särskilt stor. Pistolen såg inte särskilt imponerande ut. Han riktade inte heller pistolen mot oss och det syntes klart att han bara ville visa upp den. Dessutom såg jag hans ansikte i halvmörkret som jag tolkade som nervöst och lite rädd. Jag kollade snabbt på föraren och vände mig sedan till den andre och lyfte min högra arm för att markera ett slag. Till min förvåning backade han. Rundade mig och hoppade upp på motorcykeln och dom gav sig av. Ingen skada skedd trodde jag men medan jag tittade på föraren han den andre rycka den skräckslagna Marisols enkla och billiga tygväska. I väskan hade hon en mobiltelefon, lite smink, hundmat och lite andra småsaker. Så långt inget att sörja över. Dessvärre så fanns även Marisol´s identitetskort i väskan. Det kan skapa vissa problem när man är på resande fot här i landet.

Vi besökte omgående polisstationen. En halvsovande man verkade besvärad över att vi störde honom. När vi frågade om vi kunde göra en anmälan tittade han förvånad och berättade att sådant hände ständigt. Ja, men …. Kan vi inte få ett dokument om att vi gjort en anmälan? Varför det? Blev svaret. Jag har inga dokument.

Jag insåg då att jag inte var i Sverige. Ryckte på axla och tog Marisol i armen och vandrade ut från stationen. Vi avslutade kvällen med en god middag på vår favoritrestaurang och drog oss sedan tillbaka till vårt hostel.


Är det så konstigt att man längtar hem ibland?

1 comment:

Iona Rosin said...

Vilken otäck historia. :-( Tur att ingen kom till skada!!!

Och vad är det för dumheter att försöka slå dom! Det är ju livsfarligt. Ge dem pengarna bara.

Hoppas verkligen inte att detta händer igen!

Kram Iona